Sitter på tåget påväg till Malmö. Barnen och Rasmus åkte igår, till Österlen, där mina föräldrar har hus. Det slog mig just, att det ofta är såhär. Att jag kommer "snart". Lite efter. Jag hade klasser igår på Yogashala, där jag undervisar Asthanga yoga, så jag hade inte möjlighet att åka med familjen när bilen gick igår vid lunch. Det är egentligen inte något som stör mig, bara det att mitt samvete kan säga ifrån lite då och då. Borde jag vara på något annat sätt? Borde jag vara mer närvarande, är jag en förälder som prioriterar fel? Jag anser ju såklart att jag är hemma mer på eftermiddag kväll, att jag tar barnen till aktiviteter, gör saker med dem, tar ledigt så mycket jag kan osv. Men det där samvetet för hur man uppfostrar, hur man är som förälder är riktigt svårt. Jag slåss mellan att sätta mig själv, min passion mm i fokus, samt hålla balansen med "mitt föräldrar jag". Jag anser ju att jag har flera tjejer och kvinnor i mig, mitt inre barn, min tonåring, modern, älskaren osv. Och att alla behöver plats. Att när jag mår bra, så är jag en bra förälder. Är även evigt tacksam för barnens otroliga pappa. Som har otroligt stark relation med sig själv och barnen. En riktig stöttepelare som jag verkligen beundrar. Så, landar i att man gör så gott man kan. Så ibland blir det 24 H utan barnen, och det är okej.
