Idag har jag känt mig off. Kroppen känns tung. Redan när jag vaknade, så kände jag mig trött. Det var som att natten inte räckte till, och behovet av att VILA mer påtagligt. Tog mig till jobbet efter en tur till tandläkaren med Aline. Och väl där, så har jag aktat mig för att prata för mycket med någon. Undvikit att hamna i "hur var din helg" eller "hur mår du". Jag orkar bara inte det. Inte för att det egentligen är så jobbigt att svara på. Utan för att jag inte vill dela. Jag ville vara som jag var, utan att behöva dra på mig en fasad. Förut så ansträngde jag mig i sånna här stunder. Skärpte till mig. Kanske sminkade mig lite mer, eller bestämde mig för att bara låtsas att det mesta var härligt och bra. Att jag inte var sådär trött som jag egentligen kände mig. Och vet ni, det kunde såklart funka. Vissa dagar var det ett bra alternativ. Det gav mig fart framåt, och fungerade, ett tag. Idag, efter allt jag gjort för att lära känna mig själv. Så känns det finaste jag kan göra - för mig, att ta emot mitt mående. Som det är. Att gå undan när jag kan. Att välja att inte låtsas. Att det också är okej. Att det är mer än okej. Att jag får vara som jag är, även om det inte är sprudlande, även om det inte är så peppigt (måste bara säga att min dator autokorrektade peppigt till deppigt 4 gånger just. haha) Det kanske tillochmed kan uppmuntra någon av er till att tillåta en mindre energirik dag, att få just vara det. Utan att det är dåligt, utan att klanka ner på sig själv. Det är okej, att må som man mår.
